missIndececive

Dennis satt i mitt knä alldeles nyss, och jag sitter i soffan, när han då skulle hoppa ner så fick han ett galet ticks i benet/foten. Det såg för kul ut. Ni vet hur det ser ut när de ska klia sig under hakan med bakfoten. Ja nu stod han inte med hakan mot mig utan var ju på väg ner från knät till soffan, så svansen var alltså typ i mitt fejs. Han har ju väääldigt lång svans som bekant. Hur som så sparkade han mig sådär fort på armen med ett bakben! Hahaha
Det såg svinkul ut =) *flinar mer*

Det jag tänkte på idag, och de allra flesta mornar, kom krypandes på mig idag riktigt ordentligt... Ofta gör det det när jag ska sova eller har gått upp och är ensam och - bara tomten är vaken... nej, katten blir det ju =) 

Det känns som att dagarna bara går och jag blir äldre. Och medans så sitter jag som fast här i gamla hjulspår. Jag vet att jag inte är ensam om den här känslan om att: Jag måste veta vad jag ska bli! Jag måste utbilda mig till nåt jag velat bli! Jag måste bli någon som har ett bra jobb som jag trivs med och tjänar bra med pengar på och dessutom är alla andra utbildade så jag med bara måste vara det!      Eller?  

Jag vet att jag inte är själv... Men var är ni då? Ni andra som också känner samma. Som är som...mig - stressade över allas "jag pluggar till det..." "Jag är färdig sån..." "och jag ska börja plugga det..." "Jag jobbar med det och det är det jag vill.."
Jag ser eller hör er sällan tycker jag. Det vore trevligt med sällskap... och dessutom kan man kanske hjälpa varann.
(En väldigt björnen Bamse-ig tanke kändes det som.) *skratt*

 
Jag unnar verkligen alla som utbildat sig/är klara/ ska börja jobba/ plugga/ göra det de vill! Faktiskt gör jag det. Jag är glad att de inte är i min/ allas vår situation.
Nu har jag en syster =P som kommer skrika i örat : Men ta tag i det då! Precis den peppingen som jag inte vill höra med - ett utropstecken. Det är lätt att säga men ta tag i det då. Men det är inte det jag behöver höra. Det jag behöver är nån att bolla med. Nån som kan diskutera med mig vad i hela fridens namn är det du vill göra egentligen? Som kan hjälpa till på ett produktivt sätt... lät flashigt. :)
Egocentrerat kanske, men jag fick faktiskt höra av A att.. vad är det för fel på att vara det då? Och jag vet inte om jag någonsin verkligen varit väldigt egocentrerad på det negativa sättet ni vet. Orolig på vad andra ska tycka och tänka: ja. Men inte på det viset att jag är nöjd när de tycker och tänker nåt om mig. Mera som... uppskrämd om de gör det! 
Men A sa faktistk hur som helst det, och det fick mig att fundera... Varför ska inte jag få prata då om vad jag behöver ha hjälp med, vilket är min stress över "vad ska jag göra av mitt liv"?
Jag behöver ha nån att prata med, som kan säga hur jag ska göra för att ta mig från plats A till plats B. För just nu har jag ingen aning själv... Jag står utan stig/väg/E4:a, karta, kompass, riktningspilar... ja, till och med utan resgodis...och glor.

Och jag vill ju verkligen hemskt gärna hitta fram till plats B!

Känner mig lite som Alice i Underlandet...utan nåt svar från en Cheshire-katt.

Alice: "I just wanted to ask you which way I ought to go...?"
Cat: "......"


Ha-hallå..?